Folkkommissariens svärd

Han hade vaknat tidigt den dagen. Åt en stekt äggmacka, packade väskan och satte sig på tåget till skolan. På tåget mötte han en kamrat, som berättade en hårresande historia ur det dödliga prekära livet som “student”, det vill säga ur livet som fattig, oavlönad, arbetare på vägen mot mellansiktet.

För en gångs skull var Folkkommissarien i god tid till skolan, då de allmänna transportmedlen för en gångs skull höll tiden. Dagens föreläsning skulle handla om “Språkutveckling”, Folkkommissarien hade läst sin Vygotsky så han visste minsann vad det där gick ut på. Men till sin förvåning började föreläsningen med en 20 minuters lång borgerlig moralkaka om folk som kom försent och hur illa det var för (den heliga) professionen som lärare. Folkkommissarien och hans kamrater höjde ögonbrynen: Vad fan var det här? Är det här en vetenskaplig föreläsning?

Men den utgångspunkten, fortsatte föreläsningen. Tills det kom till punkt när Folkkommissarien inte kunde svälja mer. Det kom till en punkt när Folkkommissarien uppfattade det som att föreläsaren menade att språkutvecklingen och i synnerhet läsning var något individuellt. Det måste vara något fel, tänkte Folkkommissarien, jag missuppfattar något här, tänkte han, så för första gången under sin förskolärarutbildning ställde han en fråga:

Folkkommissarien: “Så du menar att läsning inte har något med hur texten är utformad?”
Föreläsaren: “Nej” (ingen förklaring).
FK: “Så du menar att om en grupp politiker, eller en myndighet utformar en broschyr som ingen kan läsa, så är det en individuell fråga?”
FÖ: “Ja, men givetvis inom rimlighetens gränser”.
Folkkommissarien kokade av ilska så till den ilska att han höll på att explodera. Individuellt? Och sedan när blev “rimlighetens gränser” ett vetenskapligt begrepp?

Under rasten, tog Folkkommissarien upp det här med sina kamrater, som också tyckte det var en lite konstig argumentation. Någon nämnde det nya pensionssystemet som ingen dödlig människa förstod sig på. Men det var väl en individuell fråga det också? Att arbetarklassens var illittärer för att de inte förstod att placera sina pensionsfonder?

Efter föreläsningen beslöt sig Folkkommissariens arbetsgrupp för att de skulle ha en snabb genomgång av grupparbetet och det måste ha varit historiens snabbaste genomgång för kl 12.20 satt de på tåget tillbaka till Lund.

Av någon anledning hade Folkkommissarien lovat att vara med och hålla i en workshop på Skåne Social Forum(SSF) om studentmotstånd kl 14.00. Så han åt en snabb falafel, tog en kaffe på AF-borgen och konsulterade sina anteckningar inför workshopen.

I lokalen insåg Folkkommissarien att samhället fortfarande var patriartkalt: Han och tre andra snubbar skulle sitta vid ett podium och hålla i workshopen. Problemet: Snubbar och podium. Det fick givetvis konsekvenser. Det var nästan bara snubbar som pratade under workshopen med ett manligt perspektiv på klasskampen. Har vi inte lärt oss någonting under de senaste 30 åren?

Men bortsett ifrån det patriarkala faktumet, som snubbe och marxist går det bekvämt nog att bortse ifrån ett sådant faktum, men som sagt, bortsett ifrån faktumet så gick workshopen ganska bra. I inledningen försökte Folkkommissariens sig på en Tiina Rosenberg. Genom att dra en: “På vägen till föreläsningen hände…” och under resten av workshopen avhyvlades det faktum att studenter i Sverige idag inte klarar sig på CSN, utan att 50% av studenterna måste arbeta på sidan av sina 100% studier. En representant ifrån Stockholmsgruppen Osäkrade Studenter berättade om deras arbete med att skapa gemensamma fronter för prekära studenter.

Efter Workshopen gick Folkkommissarien och några av hans kamrater runt på SSF. Folkkommissarien köpte en Rosa Luxemburg affisch, Harry Cleavers bok Att läsa kapitalet politiskt och Peter Kropotkins Anarkismens Moral, trots han för många års sedan lämnat mycket av anarkismen bakom sig. Men han kunde inte hålla sig, det fanns en särskild plats för Kropotkin i hans rödsvarta hjärta.

Sen hamnade han på föreläsning med temat “Arbetarklassen och den högre utbildningen” som hölls av Vänster Student Förbund. Det var en mera teoretisk ram över vad de pratat om under den tidigare workshopen. Men föreläsningen var bra, därför att de teoretiska begreppen i rörelse. Plötsligt såg Folkkommissarien lösningen på Smålands student nations problem framför sig, han kunde kunde inte artikulera det i ord. Men han såg ett väl typograferat: Intresseorganisationens konfliktlinje, på sin näthinna. Hjärtat bultade av den röda sörjan vi kallar blod och klass. Ideologiskt kunde Folkkommissariens klasshjärta bultat både stolthet och tillhörighet, men politiskt finns ingen stolthet över att tillhöra de utsugnas hunsade armé.

Folkkommissarien tittade i genom schemat och såg att det var en festlig workshop med tidningen Kolla! som skulle handla om utomfacklig arbetsplatsorganisering klockan 19.00. Klockan 17.45, gick Folkkommissarien och åt pizza. 18.05 stod han i kön inne på Konsum för att köpa cig. Han slog på mobilen för att ringa en kamrat och såg att han fått två meddelanden på telefonsvaren. Det första var tyst, någon som lade på luren. Nästa meddelande var ifrån en arbetskamrat ifrån hans sommarjobb som undrade var han var om han glömt bort att han skulle jobba natt i natt. Folkkommissariens första tanke var att det måste vara ett misstag. Han skulle ju inte jobba förrän nästa helg?

Svetten började rinna. Han var tvungen att reda ut det här. Det måste ju som sagt vara ett missförstånd. Men han hade inte numret till sina sommararbetsplats. Han ringde nummerupplysningen, de hade inte heller numret. Så han ringde sin sambo och bad honom googla fram ett nummer. Med en googling och välkvalificerad gissning, ringde han så jobbet för att reda ut missförståndet, han var ju trots allt Folkkommissarien eller han var åtministoende killen med en bild av sig själv att vara ansvarsfull, att ringa upp och reda ut saker. Summa summarum visade det det sig att det skett missförstånd. Folkkommissarien skulle jobba nästa helg… och nätterna den här helgen.

Folkkommissarien började småspringa,med näven knuten i fickan, på väg till sin arbetsplats. Kamraten som Folkkommissarien hade tänkte att ringa när han stod i Konsumkön ringde upp. Folkkommissarien svor och förbannade kapitalismen i telefonen och svarade att han inte kunde gå på Kolla! workshopen.

Framåt småtimmarna när Folkkommissarien klarat av det vakna arbetet och det var dags för det sovande arbetet, den obetalda sovande jouren, plockade han fram det för dagen inköpta exemplaret av Harry Cleavers Att läsa kapitalet politiskt ur ryggsäcken. Han beundrade Victor Grut välavvägda typografi med rubrikerna “Innehåll” och “Utgivarans förord”, Folkkommissarien tyckte det såg det ut som Grut pimpat groteskernas uppåtstaplar – mycket vackert. På titeluppslaget vänster sida fann han så:

Roh-nin: Från japanskans Roh (Rou); vandrande, vågor. Nin; människa, person. (1) Ronin, herrelös samurai, nomadisk krigsmaskin; (2) Arbetslös, visstidsanställd, prekär arbetare; (3) Person som väntar på ny chans att komma in på universitetet, student som ännu inte lyckats slutföra sin universitetsutbildning och driver mellan kurser.

Folkkommissariens var allt det där. Det ända han saknade var samuraiens svärd. Men någonstans i Utgivarans förord hittade han konkretisering av Marx ursprungliga mening med Kapitalet:

Att placera ett vapen i arbetarnas händer.

Folkkommissarien hade ett svärd. Nu skulle det slippas. Så somnade Folkkommissarien i jourummet med svärdet vid sin sida.