Regnet

Det var en torsdag och det regnade. Vårterminen hade precis startat och vårblommor syntes redan i Skåne. Skåne borde onekligen få ett helt eget kapital i de svenska geografi böckerna, Skåne är inte svenskt, varken i naturgeografiskt eller kulturgeografiskt mening, Skåne är den säregna svenska landsänden som har 2 dagar snö per år, Regn dominerar; vinter, vår och höst. Den unge Folkkommissarien begav sig ut i regnet. Vårterminen är alltid så märklig trots regnet, tänkte han. Vårterminen är förrädisk, den inger en optimism. Man börjar ny termin, ny kurs, man får pengar och man börjar tänka på sommaren. Man börjar tänka på sommarjobb, att det är bra att jobba lite på vårkanten så att man hunnit få in en fot till sommaren och så plötsligt står man i både jobb och studier och ideella föreningar.

Nåväl, vårterminen började och Folkkommissarien hade två schemafria dagar. för en gångs skull tänkte han inte använda ledigheten till att vara ledig, som han brukade göra, ta en dag ledigt då och då, sova bort en dag eller två, utan istället vara en duktig och ansvarsfull student. Han trotsade regnet och tog bussen till biblioteket, för att hämta upp en bok som han beställt. Sedan gick han och drack kaffe och började bläddra i kurslitteraturen. Det fanns onekligen frågor att ta tag i, nu skulle han läsa historia. Han skummade igenom kursens moment och fastnade över frågan: Vad är historiemedvetande? Han skummade igenom litteraturen, en böckerna inledde med samma fråga, men i samma inledning valde samme författare att hävda att historiematerialismen var otidsenlig, en rest ifrån 1970-talet. Folkkommissarien skrattade för sig själv. Finns det någon annan ”historisk skola” än historiematerialismen som över huvudtaget har ett historiemedvetenade? Den klassiska? Den idealistiska? Herman Lindqvist? Dick Harrisson? Ja, ur ett visst perspektiv skulle man faktiskt kunna säga att historiker som avfärdar historiematerialismen har ett historiemedvetenade – de är medvetna om att historiematerialismen är farlig. På den unge Folkkommissariens bord låg också en annan bok; Georg Lukács Historia och klassmedvetande, ett vapen lika gott som något.