Vekheten

Den unge Folkkommissarien vaknade efter tre dagars feber. Han hade inte gjort något produktivt på tre dagar. Han hade varit för sjuk för att närvara i fredags. Den unge Folkkommissarien hatade att vara sjuk och vek. Sjukdomen hade legat latens i veckor, men stress fick Folkkommissariens immunförsvar att arbeta på högvarv. Det gick att hålla sjukdomen farstun länge, i veckor, men till sist blev man alltid sjuk, för eller senare. Och Folkkommissarien kände ett uns av ett sorts dåligt samvete. Den unge Folkkommissarien härstammade ifrån ett långt släktled av riktigt hårt arbetade människor, människor som bet ihop. Människor av kött, blod och feber, som gick till jobbet även fast de var sjuka. Men sådan var inte riktigt Folkkommissarien, han var inte av samma virke som sina de finska och urmödrarna, den karga jordens kvinnor eller norrländska urfäderna, malmens män. Männen som aldrig gick till doktorn och kvinnorna som fördrev en förkylning med sprit. Själv hade Folkkommissarien alltid varit av åsikten att vila, snarare än att härda ut sjukdomen, vek som han var. Vek som var hade han i sitt drygt 25-åriga liv redan lyckats samla ihop fler sjukfrånvaro dagar, än hans farmar hade gjort på hela sitt 90-åriga liv.