Teoretica Galactica

Det regnade när den unge Folkkommissarien vaknade. Vid halvåtta-tiden åt han frukost, drack kaffe, rökte en cigarett och duschade. Sedan började han läsa. Två timmar senare var han inte mycket visare. Ibland kunde han tycka att facklitteratur, kurslitteratur och politisklitteratur kunde vara så obotligt tråkigt. Ibland kunde det vara upplyftande, men idag var en sådan dag när det var obotligt tråkigt att läsa. Han drog på Killing Angels med Nine. Det regnade fortfarande ute. Bokens torra teoretiker gjorde sitt bästa för att måla upp en intrig som inte fanns, men eftersom den inte fanns så fanns den inte, alltså fanns den inte – alltså så fanns det ingen intrig. Han stirrade på cigarettpaketet. Han sov nästan.

Tristessen trodde han bestod av två problem, de senaste veckan hade han slutat läsa: Hans deckare hade tagit slut och han hade ingen ny. Istället hade han börjat fördriva fritiden med att titta på Battlestar Galactica. Och när man jämför böcker med film så finns det ingen återvändo, filmerna kommer alltid att slå böckerna med hästlängder – vad det gäller lättillgänglighet. Han hade börjat läsa Georg Lukács (jfr: George Lukas), Historia och klassmedvetande. Men han kunde inte förstå grejen: uppenbarligen var snubben ännu ett kommunistisk geni som den unge Folkkommissarien ville placera på sin himmel, men den unge Folkkommissarien kunde inte förstå vad han menade. Det var komplicerat, dialektiskt och jävligt filosofiskt, för att inte säga kryptiskt. Men alla talade Lukács, nästan alla marxistiska bestsellers refererade till Lukács, alla de närmast sörjande. Och då anbekom det ju Folkkommissarien att läsa Lukács. Och när en snubbe i skolan hade sagt att en av kurslitteraturs böckerna var svår och komplicerad – då hade Folkkommissarien gått och lånat boken på biblioteket. Detta är alltså Folkkommissarien i ett nötskal.