Folkkommissarien – Väl Godkänd

Den unge Folkkommissarien hade levt i ett eufori de senaste dagarna. Han gått till skolan i eufori, om än han tagit på sig något av den falska masken i skolan; den flaska masken av att han inte brydde sig så mycket om betyg. Han var en god marxist, en god Vygotskijian som skiljde på betyg och kunskap – som inte erkände betyg som en variabel i kunskapsprocessen. Men innerst inne brydde han sig, om sina egna betyg. Han hade inte gjort så mycket innan, eftersom han egentligen aldrig varit föremål för några bättre betyg. Varje arbete, prov eller inlämningsuppgifter hade varit fulla av hans lärares röda, smärtsamma fläckar. Han hade aldrig kunnat stava i praktiken och hans lärare hade sällan sett längre än till stavningen. Därför hade han gett upp i tidig ålder.

Men de senaste åren åren hade något förändras, han hade börjat ta hjälp av kamrater och program för att kompensera sitt handikapp, han hade börjat läsa igenom sina egna texter på särskilt sätt. Emellertid fick man ju inte ta hjälp av kamrater på en tentamen, så där hade det skitit sig i höstas.

Men den här gången hade han arbetat hårt, oerhört hårt med sina inlämningsuppgifter. Inte bara med innehållet, som han alltid arbetade hårt med, men så få lärare lyckades bry sig om. Den unge Folkkommissarien hade också arbetat hårt med stavningen och grammatiken den här gången och det hade gett utdelning, i form av bokstäverna VG.

Så han hade gått till skolan i eufori. Med känslan av ett erkännande, att han hörde hemma här, han behövde inte slå på sig själv den här veckan. Men det förändrade inte själva betygsfrågan. Eller gjorde det det? Var det inte så att erkännandet gav honom extra styrka i skolarbetet? Var det inte en morot? Ansträngde han sig inte lite extra nu?

Svaret var Ja.

Men var lämnade det honom? Att han var tvungen att erkänna att betyg faktiskt hade en funktion i kunskapsprocessen. I en kapitalistisk kunskapsprocess, rättade han sig själv. Men vi lever trots allt i kapitalistiskt samhälle menade han, så varför skulle borgerliga variabler som betyg, inte ha en funktion? Säg vad man ville bourgeoisien, men de var inte korkade, de bevilade sig på en borgerlig vetenskap. Även fast inte alla borgare gjorde det. Borgare som utbildningsminister Jan Björklund, som var tokig, troligtvis lite korkad och som inte bevilade sig på borgerlig vetenskap utan på reaktionära myter.

Men den unge Folkkommissarien hade också sett vad betyg fyllde för andra funktioner, nämligen splittringen, individualiseringen och konkurrens. Det var den överordnade funktionen med betyg – att skilja agnarna ifrån vetet. Nu tillhörde Folkkommissarien för en gångs skull vetet. Han stod på andra sidan om det stakett som han stått och tittat över hela sitt liv. Imorgon kunde han vara tillbaka på den andra sidan. Det spelade egentligen ingen roll vem som stod på vilken sida, förutom att arbetarklassen alltid tycktes hamna på fel sida. Men betygen splittrade inte bara två klasser ifrån varandra, de splittrade också utbildningskollektivet inbördes; det uppstod konkurrens inom klassen och Folkkommissarien hade märkt det. Han hade känt av det och han gillade det inte.

I Folkkommissariens utbildningskollektiv pratades det öppet om betygen, om vad man fått för betyg. Det var bra menade Folkkommissarien, det blir bara värre om man ska hymla med det, som på en arbetsplats där man har individuell lönesättning. Det är genom att jämföra erfarenheterna sinsemellan som de tillsammans kunde överlista splittringen. Men det var svårt och det gällde att motverka konkurrensen sinsemellan. Vi var ett ett. Vi producerade tillsammans och ingen skulle klara sig utan den andra.