En ny arbetsdag

Den unge Folkkommissarien vaknade på lördags morgonen, men trots att det var helg, var det inte helg – det var inte ledigt. Det var aldrig ledigt i prektariatets tidzon. Ledigt var en tid, som uppstod efter, innan eller mellan fast arbetstid, som prekär arbetare insåg han det, han hade inte dem villkoren. Så han gick motvilligt upp ur sängen, åt frukost och läste bloggar. Drack kaffe och rökte. Han gjorde i ordningen en snabb matlåda. Han hann inte diska utan gick direkt till jobbet. På bordet stod fortfarande en halvt urdrucken kaffekanna. Han kom till jobbet vid tvåtiden på eftermiddagen. Arbetsplatsen låg lugn, som ofta under helgen. Någon hade haft vänligheten att sätta på kaffet. Folkkommissarien gillade denna vänliga tradition att det alltid fast nytt kaffe, när man började sin arbetsdag. Arbetsdagen gick ganska snabbt. Inte för att den var stressad utan därför att det var ett makligt arbetstempo. Framåt kvällen tittade de melodifestivalen. Skrämmande dåligt i år, tänkte Folkkommissarien. Folkkommissarien inbillade sig att melodifestivalen hade varit bättre när han var yngre. Efter melodifestivalen slutade han för kvällen och begav sig hemåt. Han var trött och somnade med Irene Huss.

Söndags morgon så ringde klockan, han stängde av. (Är inte off-knappen på väckarklockan den största produktionsmissen i kapitalismens historia?) Han somnade ju så klart om, på det där sättet när man ligger med ett halvt öga öppet och stirrar på klockan samtidigt som man faktiskt sover och samtidigt som man är alldeles oförmögen att förstå vad klockan verkligen visar och vad tiden har för relation till ens stundande arbetstid. Men till sist vaknade han – försent. Han duschade snabbt. Rakade sig samtidigt. Borstade tänderna samtidigt som knöt skorna. Han tittade på klockan. Enligt den dåvarande tiden, var han tio minuter försenad. Eller han skulle bli tio minuter försenad. Han kom ut på gatan. Funderade på om han skulle ta bussen eller springa till jobbet. Han såg bussen. Bara 50 meter mellan bussen och busshållplatsen och 60 meter mellan honom och busshållplatsen. Han började springa. Hjärtat pumpade. Han accelererade. Han tog extra långa spritsteg. Han böjde sig framåt. Använde armarna som pendlar – i detta ögonblick förstod han Sanna Kallur.

Det är bara jag och gatan. Och jag ska hinna först. Jag ska vara före bussen vid busshållplatsen – det finns ingen andra plats.

Han slängde sig utmattad ombord på bussen. Rökningen hade förvisso inte påverkat explosiviteten i hans löpning, den var lika explosiv som den varit för tio år sedan, men rökningen hade påverkat det så kallade “flåset”. Han hoppade av bussen en hållplats tidigare, hans 60-meters lopp till buss hade gjort att han tjänat in tiden till att stanna och… köpa cigaretter. Precis så ironiskt var den prekära Folkkommissariens liv. En ny arbetsdag började i den unge Folkkommissariens liv.