Men man har glömt bort vilka ”tredje part” egentligen kan vara. Ofta ser man tredje part som en opartisk, objektiv grå massa, som inte handlar i ett klassintresse. Men inom förskolan är inte trejde part anonym. Tvärtom. Vi möter föräldrarna varje morgon och varje eftermiddag när de lämnar och hämtar sina barn och de bryr sig om sina barn och de bryr sig om vår arbetsmiljö, därför att de vet att vår arbetsmiljö är deras barns arbetsmiljö, därför finns det ett gemensamt klassintresse mellan förskoläraren och föräldern.

I november 2007, drog Lunds barn och skolnämnd åt svångremmen: Dagis och skola skulle spara in 25-35 miljoner, 60 tjänster skulle bort och yttligare 80 barn in i barngrupperna. Vem som helst kan nog räkna ut vad det innebär i praktiken: Högre arbetsbörda för personalen som blir kvar.

Protesterna ifrån tredje part lät inte vänta på sig: Några tusen föräldrar skrev under en protestlista mot de större barngrupperna i förskolan. En protestlista kan tyckas vara en trivial motstratergi. Men under vintern har politikerna tvingats backa, det som tidigare kallades besparingar, kallas nu ”tillfälligheter”. Men politikerna kommer inte att lyckas lura varken föräldrar eller personal – vi kommer att hålla ögonen på barn och skolnämden.

Vad vi alltså måste börja göra i större grad är att börja bygga samarbeten mellan personal och föräldrar. ”Tredje part” är bara en juridisk definition – inte någon objektiv grupp i klassammansättningen, tvärtom om – vi har ett gemensamt klassintresse och vi vill ha allt.

ps: En intressant arbetsplatsberättelse publicerades för några år sedan som berör vårdarbetares relation till brukarna och de anhöriga och styrkan i att inkludera dem i sina motstratergier. ds

ps2: Ni har väl inte missat att Folkkommissarien våldgästade dokument rörande arbetaren Kim Müller i helgen ds

Söndags morgon så ringde klockan, han stängde av. (Är inte off-knappen på väckarklockan den största produktionsmissen i kapitalismens historia?) Han somnade ju så klart om, på det där sättet när man ligger med ett halvt öga öppet och stirrar på klockan samtidigt som man faktiskt sover och samtidigt som man är alldeles oförmögen att förstå vad klockan verkligen visar och vad tiden har för relation till ens stundande arbetstid. Men till sist vaknade han – försent. Han duschade snabbt. Rakade sig samtidigt. Borstade tänderna samtidigt som knöt skorna. Han tittade på klockan. Enligt den dåvarande tiden, var han tio minuter försenad. Eller han skulle bli tio minuter försenad. Han kom ut på gatan. Funderade på om han skulle ta bussen eller springa till jobbet. Han såg bussen. Bara 50 meter mellan bussen och busshållplatsen och 60 meter mellan honom och busshållplatsen. Han började springa. Hjärtat pumpade. Han accelererade. Han tog extra långa spritsteg. Han böjde sig framåt. Använde armarna som pendlar – i detta ögonblick förstod han Sanna Kallur.

Det är bara jag och gatan. Och jag ska hinna först. Jag ska vara före bussen vid busshållplatsen – det finns ingen andra plats.

Han slängde sig utmattad ombord på bussen. Rökningen hade förvisso inte påverkat explosiviteten i hans löpning, den var lika explosiv som den varit för tio år sedan, men rökningen hade påverkat det så kallade ”flåset”. Han hoppade av bussen en hållplats tidigare, hans 60-meters lopp till buss hade gjort att han tjänat in tiden till att stanna och… köpa cigaretter. Precis så ironiskt var den prekära Folkkommissariens liv. En ny arbetsdag började i den unge Folkkommissariens liv.

Men de senaste åren åren hade något förändras, han hade börjat ta hjälp av kamrater och program för att kompensera sitt handikapp, han hade börjat läsa igenom sina egna texter på särskilt sätt. Emellertid fick man ju inte ta hjälp av kamrater på en tentamen, så där hade det skitit sig i höstas.

Men den här gången hade han arbetat hårt, oerhört hårt med sina inlämningsuppgifter. Inte bara med innehållet, som han alltid arbetade hårt med, men så få lärare lyckades bry sig om. Den unge Folkkommissarien hade också arbetat hårt med stavningen och grammatiken den här gången och det hade gett utdelning, i form av bokstäverna VG.

Så han hade gått till skolan i eufori. Med känslan av ett erkännande, att han hörde hemma här, han behövde inte slå på sig själv den här veckan. Men det förändrade inte själva betygsfrågan. Eller gjorde det det? Var det inte så att erkännandet gav honom extra styrka i skolarbetet? Var det inte en morot? Ansträngde han sig inte lite extra nu?

Svaret var Ja.

Men var lämnade det honom? Att han var tvungen att erkänna att betyg faktiskt hade en funktion i kunskapsprocessen. I en kapitalistisk kunskapsprocess, rättade han sig själv. Men vi lever trots allt i kapitalistiskt samhälle menade han, så varför skulle borgerliga variabler som betyg, inte ha en funktion? Säg vad man ville bourgeoisien, men de var inte korkade, de bevilade sig på en borgerlig vetenskap. Även fast inte alla borgare gjorde det. Borgare som utbildningsminister Jan Björklund, som var tokig, troligtvis lite korkad och som inte bevilade sig på borgerlig vetenskap utan på reaktionära myter.

Men den unge Folkkommissarien hade också sett vad betyg fyllde för andra funktioner, nämligen splittringen, individualiseringen och konkurrens. Det var den överordnade funktionen med betyg – att skilja agnarna ifrån vetet. Nu tillhörde Folkkommissarien för en gångs skull vetet. Han stod på andra sidan om det stakett som han stått och tittat över hela sitt liv. Imorgon kunde han vara tillbaka på den andra sidan. Det spelade egentligen ingen roll vem som stod på vilken sida, förutom att arbetarklassen alltid tycktes hamna på fel sida. Men betygen splittrade inte bara två klasser ifrån varandra, de splittrade också utbildningskollektivet inbördes; det uppstod konkurrens inom klassen och Folkkommissarien hade märkt det. Han hade känt av det och han gillade det inte.

I Folkkommissariens utbildningskollektiv pratades det öppet om betygen, om vad man fått för betyg. Det var bra menade Folkkommissarien, det blir bara värre om man ska hymla med det, som på en arbetsplats där man har individuell lönesättning. Det är genom att jämföra erfarenheterna sinsemellan som de tillsammans kunde överlista splittringen. Men det var svårt och det gällde att motverka konkurrensen sinsemellan. Vi var ett ett. Vi producerade tillsammans och ingen skulle klara sig utan den andra.

Folkkommissarien ansåg att skolan är en fabrik, en kunskapsfabrik eller en fabrik för en produktion av arbetskraft, men också en fabrik för samförståndet: för att skapa goda demokratiska medborgare. Men skolan borde inte vara en fabrik för arbetskraft och ”ska inte vara det”, men den är det, eftersom vi lever i ett klassamhälle. Vad arbete är och vad arbete borde vara har alltid varit en konflikt. Men sms-insändaren i Punkt Se sammanfattade något som fått Folkkommissarien att ligga sömnlös härom natten.

Hur ska vi egentligen förstå det faktum att vi som studenter producerar oss själva som arbetskraft? För det är nämligen det som arbetarklassen gör på högskolan, däremot producerar bourgeoisien sig själva som bourgeoisie – läser ekonomi för att ta över pappas företag. Medan den arbetade klassen gör det för att få ett arbete. Varken högskolan eller universitet står utanför kapitalismen. Men vi måste ändå förstå våran egen situation inom men emot kapitalismen.

Hur ska vi förstå det faktum att studenter idag får mindre än hälften så mycket lärarledd tid som studenter fick för 20 år sedan? Har vi blivit billiggare i drift att producera? Har ”kunskap” blivit billigare i drift? Har produktionen av högskoleutbildad arbetskraft blivit billigare? För faktumet kvarstår: att efter tre eller fyra år blir vi precis som på 80-talet utexaminerade. Vi lämnar fabriken, som varor – uppdaterade varor, för att omsättas på arbetsmarknaden (visserligen är högskolan idag en sektion av arbetsmarknaden). Har det gjort några stora tekniska innovationer inom utbildningssektorn som gjorde produktionen billigare? Hade Folkkommissarien missat något uppenbart?
Kraftiga neddraggningar hade gjorts inom både grundskolan, gymnasiet och högskolan de senaste 20 åren. För högskolestudenten innebar det mindre lärarledd tid, än det gjorde för högskolestudenten för 20 år sedan och det måste i så fall innebära mer självstudietid för studenten idag. För att studera heltid, innebar att studera heltid idag också, alltså 40 timmar per vecka. En vanlig vecka kunde för Folkkommissarien innebära 40 timmars studietid, var av 10 timmars lärartid, nästan 3/4 låg alltså utlagt på eget ansvar eller på basgruppens ansvar.

Det innebar att antingen så hade basgrupps-systemet gjort att produktionen av arbetskraft hade blivit billigare eller att arbetskraften som producerades hade blivit sämre, vilket förr eller senare skulle leda utbildningssektorn in i en kris. Eller? Levde vi redan i krisen? Var det en kris? Utbryter kriser på grund av att arbetskraften är sämre utbildad (om den nu var det). Folkkommissarien var osäker. Mycket osäker. Men svaret var nej. Arbetskraften var inte sämre utbildad och vi levde inte i en kris, dessutom var det egentligen ointressant – hur vida arbetskraften var sämre utbildad eller inte. Men han funderade på om basgruppen var billigare än läraren? Om man skulle tro högskolorna var det så, och de om några, borde ha koll, men å andra sidan visste man aldrig. Att de var en högskola var ingen garant för att de kunde räkna.

Folkkommissarien menade att systemet med basgrupper liknade systmet med team, det är oklart menade han dock om vi kan likna basgrupp-lärarlag med team. Folkkommissarien hade precis läst igenom en av Förenade Vårdare, där de påpekade konsekvensen av Lean:

”Det handlar om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå. Genom att göra personalgrupperna självstyrande förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Börnfelt fortsätter: Det är en tillbakagång till löpande bandet. Visst är det teambaserat – teamet har stort ansvar för produktionen och att komma med förbättringsförslag. Det finns inga pauser, utan under en minut måste man jobba 60 sekunder.” Läs hela texten här.

Han kunde se hur museilogen där framför sig sakta höjde intensiteten i rösten, hur berättelsen började ta fart. Hon höll en lapp i handen, som en sedel. Han visste lappen kom någonstans långt ner ifrån arkivet och hur det var historikerns ögonblick att få plocka fram tinget ur arkivet som förmedlade det sociala förhållandet. Det skulle visa sig att denna lapp inte var något mindre än en kopia av Anton Nilsson lönespecifikationen. Samma oturliga lönespecifikationen som Anton tappade i roddbåten när han rodde över vattnet till Amalthea natten den 12-13 juli, 1908.

Den unge Folkkommissarien skulle vakna till för resten av dagen, detta var en pusselbit som band samman honom själv med Marx och Lukács. Han förstod det inte där och då. Utan han var tvungen att börja läsa Lukács baklänges när han kom hem. De senaste dagarna hade han befunnit sig i historiemedvetandes dimma, där urkunder och fragment blåste omkring honom i en virvelvind, han lyckades gripa men inte begripa, han lyckades läsa orden ifrån fragmenten men inte förstå innebörden.

Kapitalet(och med detta alla den politiska ekonomins föremålsformer) är för Marx inte ett ting utan ett socialt förhållande mellan personer förmedlat genom ting. (s97; Lukács)

Fredag. Han vaknade vid 12-tiden, åkte ner på stan för att äta frukost. Men där var fullt på ett av favorit smörgåsställena, jävla studenter som hade lunchen. På café nummer tre, var favoritmackorna slut. Han drack kaffe och började läsa. Men han hade inte tid att tänka, under tiden han läste. Han tog av gårdagens energi. Sög i sig i girigt, bara för att få den nödvändiga läsningen avklarad, innan han kunde tänka på att börja läsa Lukács igen.

Lördag. Den unge Folkkommissarien vaknade flera gånger innan han steg upp ur sängen, så hade det varit hela veckan – motståndet ifrån att stiga upp. Hans kropp ville inte på morgonen. Men det var ändå lördag – ledigt. Halvvägs ur sängen kom han på att inte alls var ledig, han skulle ju jobba natt i natt. Han åt frukost, rökte, drack kaffe och tittade på tre avsnitt av Battlestar Galactica. Sen gjorde han matlåda, duschade och pusslade ihop rena kläder för arbetsdagen, natten.

Lördag kväll; Produktion. Han kom till jobbet vid 17-tiden. Han fick en försenad julklapp av kommunen: en ryggsäck, en flisfilt och kaffetermos; han blev lite glad över termosen, ryggsäcken var under all estetisk kritik och flisfilten – ja den skulle nog hamna på en hylla i garderoben. Arbetsplatsen låg lugn, det var lördagkväll, ingen som drev upp tempot, det gick att jobba på i en maklig och trevlig takt. Det var lördag och det var trevligt att arbeta. Folkkommissarien tänkte på sommaren. Hur skulle han göra? Jobba här? Eller söka nytt? Knega inom den offentliga sektorn eller den privata? Jobba med människor eller datorer? Han var tvungen att bestämma sig helst den här veckan. Göta kanal 2 visades på TV. Han hade inbillat sig att det skulle kunna vara en trevlig film, han mindes Göta Kanal 1, som ett trevligt barndomsminne, en granne hade haft den inspelad på VHS. Men Göta Kanal 2, var liksom ur tiden. Dåliga skämt. Halvrasistiska skämt. Innan han somnade tittade på en Conan Barbaren filmerna, kanal sex hade något sorts maraton. Det var illa att han var tvungen att arbeta, annars hade han kunnat avnjuta alla tre filmerna. Han gjorde en minnesanteckning om att han skulle ta en kväll och kolla igenom hela Conan serien. Han somnade, fyra av åtta timmar var ändå betald sömn, han gjorde en minnesanteckning att han var tvungen att skriva på lönerapporten när han vaknade.

Söndag morgon; Reproduktion. Den unge Folkkommissarien vaknade med ett ryck klockan 06.45, först undrade han för i helvete han ställt klockan så tidigt en söndag morgon. Sen kom han på att han var på sin arbetsplats. Han steg upp. Bryggde kaffe åt sig själv och sina kollegor. Han gjorde en macka och började läsa tidningen. Han gick hem vid åttatiden, Nine, It´s your funeral dundrade i hörlurarna medan han gick igenom en sovande stadsdel. Hemma tittade han på några avsnitt av Battlestar Galactica, innan han började städa lägenheten.

Söndag kväll; Produktion. Klockan hann bli åtta innan han hann sätta igång med skolarbetet; han skulle författa egna produktionsmål för terminen och han skulle producera; sig själv. Vid elva tiden var han klar med ett utkast som han med gott samvete kunde lämna in dagen därpå.

Måndag morgon; Produktion. Klockan ringde säkert fyra gånger innan han lyckades ta sig ur sängen. Lägenheten var kall. Han åt två ostmackor stående vid diskbänken, han hällde i sig kaffet snabbt. Han kom till skolan tidigt, för att skriva ut produktionsmålen, men som alltid i IT-samhället fungerade inte hans inloggningsnamn. Han gick på en rolig föreläsning och ett ganska tråkigt seminarium där de skulle diskutera produktionsmålen. Men det blev ingen diskussion och några produktionsmål hade han inte behövt sitta uppe till elva kvällen innan för att författa. Han hade precis lika gärna kunnat ritat en gubbe, på hur han skulle se ut om 3 år när han var färdigutbildad.
– Profesion? My ass.

Historiemedvetande kan sammanfattas likt förljande:
Att använda sig av historia i praktiken. Historiemedvetande uppstår när man återanvänder praktiken teoretiskt, för att återanvända teori i praktiken. Att teoretisera praktiken, för att praktisera den teorin, teori är våran bearbetning av erfarenheter.

Men historiemedvetande är inget objektivt. Teori är inget objektivt, historia är inget objektivt och erfarenhet är inget objektivt. Tvärtom, är historiemedvetandet subjektivt, det är däremot inte subjektivt i varken individuell eller relativistisk mening. Det är subjektivt i en klass mening och det är den dominerade klassen som har hegemoni över historiemedvetandet. På samma sätt som vi, i en feministisk mening kan leka med orden: ”History” som i ”His story”.

Historia är alltså ett vapen, eller ett verktyg om man så föredrar. Men hur kan vi använda oss av det i praktiken?

Ett intressant exempel är militanta arbetsplatsundersökningar. Där arbetare själva på arbetsplats ser över sina egna historiska konflikter, sin egen situation som är lika aktuell som historisk. För att använda sig av erfarenheterna, i praktiken för skapa motmakt mot kapitalet. Det här sysslade autonoma marxister, i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet med, men det är också en metod som den svenska autonoma rörelsen började syssla med under början av 2000-talet.

Tristessen trodde han bestod av två problem, de senaste veckan hade han slutat läsa: Hans deckare hade tagit slut och han hade ingen ny. Istället hade han börjat fördriva fritiden med att titta på Battlestar Galactica. Och när man jämför böcker med film så finns det ingen återvändo, filmerna kommer alltid att slå böckerna med hästlängder – vad det gäller lättillgänglighet. Han hade börjat läsa Georg Lukács (jfr: George Lukas), Historia och klassmedvetande. Men han kunde inte förstå grejen: uppenbarligen var snubben ännu ett kommunistisk geni som den unge Folkkommissarien ville placera på sin himmel, men den unge Folkkommissarien kunde inte förstå vad han menade. Det var komplicerat, dialektiskt och jävligt filosofiskt, för att inte säga kryptiskt. Men alla talade Lukács, nästan alla marxistiska bestsellers refererade till Lukács, alla de närmast sörjande. Och då anbekom det ju Folkkommissarien att läsa Lukács. Och när en snubbe i skolan hade sagt att en av kurslitteraturs böckerna var svår och komplicerad – då hade Folkkommissarien gått och lånat boken på biblioteket. Detta är alltså Folkkommissarien i ett nötskal.

Nåväl, vårterminen började och Folkkommissarien hade två schemafria dagar. för en gångs skull tänkte han inte använda ledigheten till att vara ledig, som han brukade göra, ta en dag ledigt då och då, sova bort en dag eller två, utan istället vara en duktig och ansvarsfull student. Han trotsade regnet och tog bussen till biblioteket, för att hämta upp en bok som han beställt. Sedan gick han och drack kaffe och började bläddra i kurslitteraturen. Det fanns onekligen frågor att ta tag i, nu skulle han läsa historia. Han skummade igenom kursens moment och fastnade över frågan: Vad är historiemedvetande? Han skummade igenom litteraturen, en böckerna inledde med samma fråga, men i samma inledning valde samme författare att hävda att historiematerialismen var otidsenlig, en rest ifrån 1970-talet. Folkkommissarien skrattade för sig själv. Finns det någon annan ”historisk skola” än historiematerialismen som över huvudtaget har ett historiemedvetenade? Den klassiska? Den idealistiska? Herman Lindqvist? Dick Harrisson? Ja, ur ett visst perspektiv skulle man faktiskt kunna säga att historiker som avfärdar historiematerialismen har ett historiemedvetenade – de är medvetna om att historiematerialismen är farlig. På den unge Folkkommissariens bord låg också en annan bok; Georg Lukács Historia och klassmedvetande, ett vapen lika gott som något.

Onsdag dag: Produktion (skola)
Onsdag eftermiddag: Reproduktion (möte)
Onsdag kväll/natt: Produktion (arbete)
Torsdag dag: produktion (skola)
Torsdag eftermiddag: Reproduktion (hemmet)
Torsdag kväll/natt: Produktion (arbete)
Fredag dag: Produktiom (skolarbete i hemmet)

Onsdag dag, skola: Föreläsning och basgruppsmöte. Lunschen intogs under pågående basgruppsmöte. Mellan 14.00 och 15.00, mellan skola och mötet, hade han försökt sova en halvtimma på en soffa inne på expeditionen.
Onsdag eftermiddag, möte: Kaffet intogs i take-awy mugg.
Onsdag kväll/natt, arbete: Han gick till arbetet direkt efter hans möte, han orkade inte frysa på stan, i väntan på arbete. Hans kollegor var förvånnade över att han kom en halvtimme för tidigt: ”Kommer du redan nu?”

Torsdag dag, skolan: Han försökte hålla sig vaken under den muntliga utvärderingen. Det var svårt. Det var svårt att höra vad de andra studenterna sa eller att kunna abstrahera vad de sa. De pratade mycket. Han lite.
Torsdag eftermiddag: Utvärderingsmötet slutade tidigt. Han sprang till tåget. Han kom hem, åt en äggmacka, kröp ner i sängen. Två timmars powernapp. Han duschade och gick till jobbet.

Fredag kväll, natt och morgon: Han jobbade, han sov på jobbet, han jobbade i sömnen med andra ord i sömnen och vaknade 06.45 följande morgon på sin arbetsplats. Han samlade ihop vikariesängkläderna och stoppade in dem i tvättmaskinen. Kvällen innan hade han varit smart och förberrett kaffebryggaren, så det var bara trycka ON, klockan 07.25, så att kaffet skulle vara perfekt klockan 07.30 när dagpersonalen kom och de skulle slippa vänta på kaffet. På vägen ifrån jobbet stannade han och köpte toarengöringsmedel. Han var tvungen att städa toaletterna hemma. Därför att hans kurskamrater skulle komma över under förmiddagen och plugga.